uppvaknande
Då och då händer det saker som gör att livet ställs på sin spets. Som gör att du omvärderar det du har och ser livet med nya ögon. Ett uppvaknande. Min största rädsla är att fastna i hamsterhjulet, där vardagen rullar på av sig själv och jag skjuter på saker jag verkligen vill göra - tänker att "det finns tid sen". Bara för att vakna upp först när det är försent...
Jag har haft många sådana uppvaknanden. Idag var en sån dag. Igen.
Precis som när kära släktingar har gått bort och sorgen över att aldrig mer få höra deras skratt, känna deras kramar och sorgen över att de aldrig skulle få träffa mina framtida barn. Som när min pappa var med om en arbetsplatsolycka, min mamma fick veta att hon hade en tumör eller när jag var nära på att krocka in i en mötande bil. Då fick jag en påminnelse om att inte ta något för givet.
Men jag har också haft många omskakningar som gjort mig alldeles knäsvag av förundran och lycka. Som när min dotter tog sina första andetag i livet. När jag kollade djupt in ett par vackra blågrå ögon och insåg att jag var kär. Så förbaskat långt över öronen förlorad. Och nära naturupplevelser. Som när jag stod på kanten av Horseshoe Bend, en magnefik reva som Coloradofloden skapat i Arizonas Canyons. Eller den gången då jag sakta seglade ned från ett flygplan med utsikt över Barriärrevet. Jordens lungor.
Jag gillar på ett sätt att bli påmind om att jag lever. Och att jag inte ska ta något för givet. Det känns som att gnugga gruset ur ögonen och se färgerna som omger mig med större klarhet. Som att jag får mer ut av varje dag som går. Men andras olyckor är en tragedi. Och det som händer i världen nu. Det är en tragedi.
För två år sedan var ett sådant uppvaknande för många av oss. Vår frihet, möjlighet att resa och utforska samt vår egen hälsa - var saker vi tog för givet. Och pandemier, det var minsann något som hörde dåtiden till. Pandemi = spanska sjukan, digerdöden, pest... Sånt som inträffade innan modern sjukhusvård. Så såg vi på det då. Idag är pandemi något högst närvarande och aktuellt i vår vardag. Och något vi inte längre anser omöjligt i det moderna samhället.
Idag var det dags igen. För en ny nivå av uppvaknande på samhällsnivå. Krig. För två år sedan tänkte vi på första eller andra världskriget. Något som hände för nästan hundra år sedan. Idag vaknade vi upp till nyheterna om att Ryssland bombar Ukraina. Vilket får pandemin att kännas som ett varnande förskalv till den stora smällen kring vårt uppvaknande. Och igen ställs livet på sin spets.
Det är obegripligt. Obehagligt. Och framförallt så tänker jag på alla människor som befinner sig i Ukraina. I närheten av Ukraina. Och på alla människor som har vänner eller bekanta i Ukraina. Och även de i Ryssland som verkligen inte vill vara en del av detta.
Ta hand om varandra. Ta inget för givet.
